Hur ofta har du tråkigt?

Det är söndag. Alltid en speciell dag. Känslor av lugn och frid och lite lätt jobbångest varvas. Det är som det ska vara.

Bestämde mig för att baka några sockerkakor att ta med till jobbet. Jag fick en plåt av syrran för ett par år sedan med fyra mindre formar med olika mönster. Jag älskar den! Dock håller jag fortfarande på att försöka hitta rätt i mängden smet som ska ned i formarna utan att sockerkakorna blir för små, eller att smeten rinner över. Idag blev det för mycket smet. Men det är nog inget fel på smaken.

I alla fall. Var klar med baket och skulle fortsätta med andra saker. Det finns en del att göra eftersom jag ännu inte har kommit på plats och landat med alla prylar i mitt nya lilla tillfälliga hus. Men så kom den där känslan över mig som jag så ofta gör allt för att fly ifrån: "jag har tråkigt!".

Men för första gången på evigheter vågade jag stanna upp inför den känslan. "Jag har tråkigt. Det finns massor att göra, men jag har tråkigt och jag har ingen LUST att göra det som jag skulle göra!!". Innan känslan av tristess kom över mig, så hade jag en massa "borden" och "måsten" som snurrade runt i mitt huvud som gjorde att jag kände mig lätt stressad, jagad. Ni vet, det känns som att hjärtat pumpar lite fortare.

Det är inte lätt att hantera krocken av dessa känslor. Känslan av tristess ska på alla sätt motarbetas, och känslan av stress ska hanteras.

Men kanske är det så att tristess fyller en funktion? Kanske är det själens sätt att säga "jag behöver få lite vila och sedan behöver jag vattnas och sedan ska jag hjälpa dig". Man brukar ju säga att barn mår bra av att ha tråkigt, och det är i tristessen som kreativieten föds, och jag vågar säga att kreativitet är bra för själen. Kreativiteten blir en slags problemlösning som formar oss som individer. Tristess är inte samma sak som depression (kan i vissa fall hänga ihop). Är det kanske det många tror? Att ha tråkigt är samma sak som att vara deprimerad? Och att ha tråkigt är samma sak som att vara misslyckad eftersom man inte har den extra motivationen/orken att se till att hela tiden HÄNDER saker?

Jag tror inte att tristessen är utrotad, men jag tror att idag så slänger vi oss in på internet så fort vi har tråkigt. Vi FLYR in på internet. Allt är inte av ondo på internet. Nej, nej. Men med tanke på hur tillgängligt det är, och hur det har blivit en slags betingning hos många idag (jag har tråkigt -> måste ha något att göra -> internet) så hinner vi aldrig känna att vi har tråkigt eftersom många av oss har internet bara en apptryckning på mobilen bort.

Och när vi slänger oss in på internet så möts vi av en massa information som hjärnan måste processa. Vi läser vad andra gör på sociala medier, vilket ALLTID påverkar oss och gör att vi måste lägga energi på att hantera känslor (och fundera över hur ofta du blir RIKTIGT glad när du varit t ex på Facebook). Vi möts av debatter och frågeställningar där vi också förväntas ta ställning. Vi möts av reklam som spelar på våra känslor. Och så vidare, och så vidare. Är detta verkligen lösningen när vi har tråkigt?

Vanligtvis brukar man ju prata om att vi har tappat förmågan att vara här och nu, vara närvarande här och nu. Och att ha tråkigt kanske också ska bli en del i den diskussionen. Och kanske har tristessen fått ett oförtjänt dåligt rykte? Jag vet inte. Vad tror du? Hur ofta känner du att du har tråkigt?

Att ha modet att inte vara till lags.

Häromdagen blev jag påmind om något som en klok person sa till mig för några månader sedan. Jag diskuterade med hen om den frustration jag kände kring en relation och att jag upplevde att den personen, som jag upplevde frustration kring, kanske inte riktigt egentligen var intresserad av att lyssna på mig men samtidigt ställde mycket frågor. Då sa hen: "Du menar att personen är ute efter det senaste skvallret?"

Hm. Nä, det var inte det jag menade... Eller? Fort insåg jag tyvärr att hen hade rätt.

Det vanligaste har ju varit att man gärna skvallrar om andra. Men att andras frågor riktade direkt till mig kanske inte skulle handla om ett genuint empatiskt intresse att veta vad som händer i mitt liv utan mer vara en väg att gotta sig i mina motgångar eller för tillfället mindre positiva tillvaro har inte slagit mig på allvar, förrän nu.

Och nu förstår jag också lite mer mina känslor i samband med vissa frågor. Jag förstår varför jag inombords satt taggarna utåt, instinktivt reagerat på att jag vill försvara mig men samtidigt försökt besvara den andres frågor artigt och samtidigt känt mig irriterad. "Varför vill hen veta det där och varför blir jag irriterad av frågan?"

Som så mycket annat så faller man tillbaka på kvalitet framför kvantitet. Att noga välja sina "bundsförvanter". Att våga att hålla saker för sig själv, hur mycket andra än pressar en och vill veta, "bryr sig". Och om man hinner uppfatta den sekundsnabba tanken "varför vill hen veta det där?!" så ska man nog också snabbt agera på den, dvs våga att inte svara. Våga att inte vara till lags. Det är inte lätt, men man får öva.
 

Att känna sig annorlunda.

Tänkte jag skulle försöka sätta mig och formulera något fint inlägg och berätta om min inre kamp att våga vara den jag är. Men jag känner inte att det går så bra. Förmodligen är jag lite för trött, men jag har ändå ett behov att skriva om detta ämne.

Och det handlar om något så odramatiskt som virkning. Och färg. Och blommor. Och form. Framförallt färger. Jag är en person som älskar färger. Galna färgkombinationer. Rice. Pip Studio. Green Gate. Indiska. Inget konstigt alls.

Men varför har jag haft så svårt att stå för det? Varför har jag burit på en skam inför det? Är det för att det funnits en norm bland människor omkring mig att när man är vuxen ska man gilla stramhet, stilrenhet (som jag också gillar) och dova färger? Och glada färger och blommönster anses vara en omogen inredningsstil? Jag vet inte riktigt.

Men ja, då får jag väl vara barnslig då! Men färg gör mig GLAD! Och det är ju inte inredningsstilen i ens hem som visar hur vuxen man är. Om det nu är så himla viktigt att måsta vara vuxen (och vad det nu innebär, men de funderingarna kan jag spara till ett annat blogginlägg).

För mig har mina nya bekantskaper på Instagram betytt mycket för mig. Jag har hittat så många besläktade själar vad gäller kärlek till färger och handarbete och det har fått mig att känna att jag inte är ensam.

Jag sitter och längtar efter att få hugga tag i alla färgglada garner och kombinera dem i härliga mormorsrutor och se en färgpalett till filt växa fram. Tyvärr har jag inte haft det driv jag önskat det sista året då jag varit arbetslös och inte mått toppenbra, och nu jobbar jag istället heltid och är borta 12 timmar om dagen så det blir lite tid att sitta och virka på kvällarna. Än så länge får jag viga helgerna till detta. Men längtan efter färg finns hela tiden med mig.

VÅGA FÄRG!

God natt!