Att känna sig annorlunda.

Tänkte jag skulle försöka sätta mig och formulera något fint inlägg och berätta om min inre kamp att våga vara den jag är. Men jag känner inte att det går så bra. Förmodligen är jag lite för trött, men jag har ändå ett behov att skriva om detta ämne.

Och det handlar om något så odramatiskt som virkning. Och färg. Och blommor. Och form. Framförallt färger. Jag är en person som älskar färger. Galna färgkombinationer. Rice. Pip Studio. Green Gate. Indiska. Inget konstigt alls.

Men varför har jag haft så svårt att stå för det? Varför har jag burit på en skam inför det? Är det för att det funnits en norm bland människor omkring mig att när man är vuxen ska man gilla stramhet, stilrenhet (som jag också gillar) och dova färger? Och glada färger och blommönster anses vara en omogen inredningsstil? Jag vet inte riktigt.

Men ja, då får jag väl vara barnslig då! Men färg gör mig GLAD! Och det är ju inte inredningsstilen i ens hem som visar hur vuxen man är. Om det nu är så himla viktigt att måsta vara vuxen (och vad det nu innebär, men de funderingarna kan jag spara till ett annat blogginlägg).

För mig har mina nya bekantskaper på Instagram betytt mycket för mig. Jag har hittat så många besläktade själar vad gäller kärlek till färger och handarbete och det har fått mig att känna att jag inte är ensam.

Jag sitter och längtar efter att få hugga tag i alla färgglada garner och kombinera dem i härliga mormorsrutor och se en färgpalett till filt växa fram. Tyvärr har jag inte haft det driv jag önskat det sista året då jag varit arbetslös och inte mått toppenbra, och nu jobbar jag istället heltid och är borta 12 timmar om dagen så det blir lite tid att sitta och virka på kvällarna. Än så länge får jag viga helgerna till detta. Men längtan efter färg finns hela tiden med mig.

VÅGA FÄRG!

God natt!