Att ha modet att inte vara till lags.

Häromdagen blev jag påmind om något som en klok person sa till mig för några månader sedan. Jag diskuterade med hen om den frustration jag kände kring en relation och att jag upplevde att den personen, som jag upplevde frustration kring, kanske inte riktigt egentligen var intresserad av att lyssna på mig men samtidigt ställde mycket frågor. Då sa hen: "Du menar att personen är ute efter det senaste skvallret?"

Hm. Nä, det var inte det jag menade... Eller? Fort insåg jag tyvärr att hen hade rätt.

Det vanligaste har ju varit att man gärna skvallrar om andra. Men att andras frågor riktade direkt till mig kanske inte skulle handla om ett genuint empatiskt intresse att veta vad som händer i mitt liv utan mer vara en väg att gotta sig i mina motgångar eller för tillfället mindre positiva tillvaro har inte slagit mig på allvar, förrän nu.

Och nu förstår jag också lite mer mina känslor i samband med vissa frågor. Jag förstår varför jag inombords satt taggarna utåt, instinktivt reagerat på att jag vill försvara mig men samtidigt försökt besvara den andres frågor artigt och samtidigt känt mig irriterad. "Varför vill hen veta det där och varför blir jag irriterad av frågan?"

Som så mycket annat så faller man tillbaka på kvalitet framför kvantitet. Att noga välja sina "bundsförvanter". Att våga att hålla saker för sig själv, hur mycket andra än pressar en och vill veta, "bryr sig". Och om man hinner uppfatta den sekundsnabba tanken "varför vill hen veta det där?!" så ska man nog också snabbt agera på den, dvs våga att inte svara. Våga att inte vara till lags. Det är inte lätt, men man får öva.