måndag 24 februari 2014

Only the dead fish...

Idag har jag en ledig dag, semesterdag. Förra veckan var ganska tung med två begravningar: en i England i tisdags och så min farmors begravning i fredags. Det har varit en ganska tung start på året. Ser fram emot vår och lite sol och värme, och att det får vara ljust längre på dagarna.

Även om det är tungt med begravningar och dödsfall så tror jag det kan vara bra att våga tänka på det ibland utifrån aspekten att vi ska kan bli varse hur vi vill leva, och hur vi lever.

Tänk dig att du har lämnat jordelivet och det nu är dags för en minnesstund. En stund att minnas dig som person, vem du var, vad som var karakteristiskt för dig... Vad tror du att andra skulle säga om dig idag? Och överensstämmer det med hur skulle du vilja bli ihågkommen?

Vi utsätter våra hjärnor för väldigt mycket onödig stress idag. Det är så mycket vi ska ta ställning till, leva upp till, hinna med. Tror vi! Men låt säga att du lever tills du är 85 år, och den 85-åringen tittar tillbaka på det liv du lever idag, vad skulle du som 85-åring säga till dig själv idag?

Vågar du leva det äkta liv du vill leva? Är du en fisk som simmar mot strömmen för att komma till källan, som Owe Wikström skriver. Är du kapten på din egen kajuta? Eller följer du bara med strömmen som en död fisk? Vänder kappan efter vinden?

Själv behöver jag göra en del förändringar. Ha en bra dag!





söndag 12 januari 2014

Hur ofta har du tråkigt?

Det är söndag. Alltid en speciell dag. Känslor av lugn och frid och lite lätt jobbångest varvas. Det är som det ska vara.

Bestämde mig för att baka några sockerkakor att ta med till jobbet. Jag fick en plåt av syrran för ett par år sedan med fyra mindre formar med olika mönster. Jag älskar den! Dock håller jag fortfarande på att försöka hitta rätt i mängden smet som ska ned i formarna utan att sockerkakorna blir för små, eller att smeten rinner över. Idag blev det för mycket smet. Men det är nog inget fel på smaken.

I alla fall. Var klar med baket och skulle fortsätta med andra saker. Det finns en del att göra eftersom jag ännu inte har kommit på plats och landat med alla prylar i mitt nya lilla tillfälliga hus. Men så kom den där känslan över mig som jag så ofta gör allt för att fly ifrån: "jag har tråkigt!".

Men för första gången på evigheter vågade jag stanna upp inför den känslan. "Jag har tråkigt. Det finns massor att göra, men jag har tråkigt och jag har ingen LUST att göra det som jag skulle göra!!". Innan känslan av tristess kom över mig, så hade jag en massa "borden" och "måsten" som snurrade runt i mitt huvud som gjorde att jag kände mig lätt stressad, jagad. Ni vet, det känns som att hjärtat pumpar lite fortare.

Det är inte lätt att hantera krocken av dessa känslor. Känslan av tristess ska på alla sätt motarbetas, och känslan av stress ska hanteras.

Men kanske är det så att tristess fyller en funktion? Kanske är det själens sätt att säga "jag behöver få lite vila och sedan behöver jag vattnas och sedan ska jag hjälpa dig". Man brukar ju säga att barn mår bra av att ha tråkigt, och det är i tristessen som kreativieten föds, och jag vågar säga att kreativitet är bra för själen. Kreativiteten blir en slags problemlösning som formar oss som individer. Tristess är inte samma sak som depression (kan i vissa fall hänga ihop). Är det kanske det många tror? Att ha tråkigt är samma sak som att vara deprimerad? Och att ha tråkigt är samma sak som att vara misslyckad eftersom man inte har den extra motivationen/orken att se till att hela tiden HÄNDER saker?

Jag tror inte att tristessen är utrotad, men jag tror att idag så slänger vi oss in på internet så fort vi har tråkigt. Vi FLYR in på internet. Allt är inte av ondo på internet. Nej, nej. Men med tanke på hur tillgängligt det är, och hur det har blivit en slags betingning hos många idag (jag har tråkigt -> måste ha något att göra -> internet) så hinner vi aldrig känna att vi har tråkigt eftersom många av oss har internet bara en apptryckning på mobilen bort.

Och när vi slänger oss in på internet så möts vi av en massa information som hjärnan måste processa. Vi läser vad andra gör på sociala medier, vilket ALLTID påverkar oss och gör att vi måste lägga energi på att hantera känslor (och fundera över hur ofta du blir RIKTIGT glad när du varit t ex på Facebook). Vi möts av debatter och frågeställningar där vi också förväntas ta ställning. Vi möts av reklam som spelar på våra känslor. Och så vidare, och så vidare. Är detta verkligen lösningen när vi har tråkigt?

Vanligtvis brukar man ju prata om att vi har tappat förmågan att vara här och nu, vara närvarande här och nu. Och att ha tråkigt kanske också ska bli en del i den diskussionen. Och kanske har tristessen fått ett oförtjänt dåligt rykte? Jag vet inte. Vad tror du? Hur ofta känner du att du har tråkigt?










fredag 10 januari 2014

Att ha modet att inte vara till lags.

Häromdagen blev jag påmind om något som en klok person sa till mig för några månader sedan. Jag diskuterade med hen om den frustration jag kände kring en relation och att jag upplevde att den personen, som jag upplevde frustration kring, kanske inte riktigt egentligen var intresserad av att lyssna på mig men samtidigt ställde mycket frågor. Då sa hen: "Du menar att personen är ute efter det senaste skvallret?"

Hm. Nä, det var inte det jag menade... Eller? Fort insåg jag tyvärr att hen hade rätt.

Det vanligaste har ju varit att man gärna skvallrar om andra. Men att andras frågor riktade direkt till mig kanske inte skulle handla om ett genuint empatiskt intresse att veta vad som händer i mitt liv utan mer vara en väg att gotta sig i mina motgångar eller för tillfället mindre positiva tillvaro har inte slagit mig på allvar, förrän nu.

Och nu förstår jag också lite mer mina känslor i samband med vissa frågor. Jag förstår varför jag inombords satt taggarna utåt, instinktivt reagerat på att jag vill försvara mig men samtidigt försökt besvara den andres frågor artigt och samtidigt känt mig irriterad. "Varför vill hen veta det där och varför blir jag irriterad av frågan?"

Som så mycket annat så faller man tillbaka på kvalitet framför kvantitet. Att noga välja sina "bundsförvanter". Att våga att hålla saker för sig själv, hur mycket andra än pressar en och vill veta, "bryr sig". Och om man hinner uppfatta den sekundsnabba tanken "varför vill hen veta det där?!" så ska man nog också snabbt agera på den, dvs våga att inte svara. Våga att inte vara till lags. Det är inte lätt, men man får öva.
 





onsdag 8 januari 2014

Att känna sig annorlunda.

Tänkte jag skulle försöka sätta mig och formulera något fint inlägg och berätta om min inre kamp att våga vara den jag är. Men jag känner inte att det går så bra. Förmodligen är jag lite för trött, men jag har ändå ett behov att skriva om detta ämne.

Och det handlar om något så odramatiskt som virkning. Och färg. Och blommor. Och form. Framförallt färger. Jag är en person som älskar färger. Galna färgkombinationer. Rice. Pip Studio. Green Gate. Indiska. Inget konstigt alls.

Men varför har jag haft så svårt att stå för det? Varför har jag burit på en skam inför det? Är det för att det funnits en norm bland människor omkring mig att när man är vuxen ska man gilla stramhet, stilrenhet (som jag också gillar) och dova färger? Och glada färger och blommönster anses vara en omogen inredningsstil? Jag vet inte riktigt.

Men ja, då får jag väl vara barnslig då! Men färg gör mig GLAD! Och det är ju inte inredningsstilen i ens hem som visar hur vuxen man är. Om det nu är så himla viktigt att måsta vara vuxen (och vad det nu innebär, men de funderingarna kan jag spara till ett annat blogginlägg).

För mig har mina nya bekantskaper på Instagram betytt mycket för mig. Jag har hittat så många besläktade själar vad gäller kärlek till färger och handarbete och det har fått mig att känna att jag inte är ensam.

Jag sitter och längtar efter att få hugga tag i alla färgglada garner och kombinera dem i härliga mormorsrutor och se en färgpalett till filt växa fram. Tyvärr har jag inte haft det driv jag önskat det sista året då jag varit arbetslös och inte mått toppenbra, och nu jobbar jag istället heltid och är borta 12 timmar om dagen så det blir lite tid att sitta och virka på kvällarna. Än så länge får jag viga helgerna till detta. Men längtan efter färg finns hela tiden med mig.

VÅGA FÄRG!
God natt!





torsdag 5 december 2013

Snön lyser med sin frånvaro...


... så då får man dra sitt strå till stacken och virka snöflingor! Hittade detta underbara mönster i tidningen 101 Idéer. Väljer lite mildare toner mot vad jag brukar ha. Detta ska bli en kudde. Blir också sugen på att virka en pläd!



onsdag 4 december 2013

Radiotystnad





Har varit i flyttar- och ladda-för-nytt-jobb-tagen ett par veckor, vilket gjort att jag inte hunnit blogga något. Övar mig på att stiga upp tidigt på morgonen, när det fortfarande är mörkt för att det inte ska bli en sådan stor chock när det är dags att börja jobba. Det går ju sådär... Klockan ringer 7.30. Om jag stiger upp då är en annan fråga.

Idag satt jag och virkade en stund på morgonen medan jag drack upp mitt te, och hade radion på. Jag har ibland radion på för att ha sällskap. Men jag har mer och mer börjat bli uppmärksam på hur stressad jag faktiskt blir av att hela tiden ha någon som pratar i bakgrunden, och samtidigt inte riktigt lyssna fokuserat på vad som sägs. Bara höra fragment. Och någon som pratar. Och eftersom jag inte lyssnar fokuserat så låter det till slut som ett malande, vilket gör mig trött i huvudet. Och dessutom har jag börjat bli trött på att behöva hantera så mycket information som jag måste ta ställning till på olika sätt, vad jag tycker om det och det, hur jag själv tänker osv. Energi går åt till att känna irritation, frustration och hopplöshet.

Ett sätt att komma undan detta är ju, som med så mycket annat, att välja vad det är man vill lyssna på. Stänga av radion, och sätta på radion. Titta i tablån vilka program som intresserar. Det ska jag börja mer med. Jag ska våga tystnad.

Ett alternativ till radion, om man inte vill ha det tyst, är för mig att lyssna på klassisk musik. Jag börjat återupptäcka den klassiska musiken och jag har underskattat dess positiva effekt på mig.

Dags för en promenad, sedan en liten lunch och så åter dyka ned bland flyttkartongerna.

En väldigt grå decemberdag...

söndag 17 november 2013

Bara kort...

Tittade på Sportspegeln ikväll och på reportaget om Frida Wallgren som skadades svårt i en boxningsmatch och fick hjärnblödning och just nu håller på att gå igenom en lång rehabilitering. Hon sa att det finns många som vill friskförklara henne, eftersom det inte syns på utsidan att hon har gått igenom ett trauma. Hon sa att "man skulle vilja sätta ett plåster på huvudet"...

Jag känner igen den känslan...

... för ibland möter man människor som helt enkelt inte förstår vad man går igenom hur mycket man än försöker förklara. Ett plåster skulle underlätta.