Det är söndag. Alltid en speciell dag. Känslor av lugn och frid och lite lätt jobbångest varvas. Det är som det ska vara.
Bestämde mig för att baka några sockerkakor att ta med till jobbet. Jag fick en plåt av syrran för ett par år sedan med fyra mindre formar med olika mönster. Jag älskar den! Dock håller jag fortfarande på att försöka hitta rätt i mängden smet som ska ned i formarna utan att sockerkakorna blir för små, eller att smeten rinner över. Idag blev det för mycket smet. Men det är nog inget fel på smaken.
I alla fall. Var klar med baket och skulle fortsätta med andra saker. Det finns en del att göra eftersom jag ännu inte har kommit på plats och landat med alla prylar i mitt nya lilla tillfälliga hus. Men så kom den där känslan över mig som jag så ofta gör allt för att fly ifrån: "jag har tråkigt!".
Men för första gången på evigheter vågade jag stanna upp inför den känslan. "Jag har tråkigt. Det finns massor att göra, men jag har tråkigt och jag har ingen LUST att göra det som jag skulle göra!!". Innan känslan av tristess kom över mig, så hade jag en massa "borden" och "måsten" som snurrade runt i mitt huvud som gjorde att jag kände mig lätt stressad, jagad. Ni vet, det känns som att hjärtat pumpar lite fortare.
Det är inte lätt att hantera krocken av dessa känslor. Känslan av tristess ska på alla sätt motarbetas, och känslan av stress ska hanteras.
Men kanske är det så att tristess fyller en funktion? Kanske är det själens sätt att säga "jag behöver få lite vila och sedan behöver jag vattnas och sedan ska jag hjälpa dig". Man brukar ju säga att barn mår bra av att ha tråkigt, och det är i tristessen som kreativieten föds, och jag vågar säga att kreativitet är bra för själen. Kreativiteten blir en slags problemlösning som formar oss som individer. Tristess är inte samma sak som depression (kan i vissa fall hänga ihop). Är det kanske det många tror? Att ha tråkigt är samma sak som att vara deprimerad? Och att ha tråkigt är samma sak som att vara misslyckad eftersom man inte har den extra motivationen/orken att se till att hela tiden HÄNDER saker?
Jag tror inte att tristessen är utrotad, men jag tror att idag så slänger vi oss in på internet så fort vi har tråkigt. Vi FLYR in på internet. Allt är inte av ondo på internet. Nej, nej. Men med tanke på hur tillgängligt det är, och hur det har blivit en slags betingning hos många idag (jag har tråkigt -> måste ha något att göra -> internet) så hinner vi aldrig känna att vi har tråkigt eftersom många av oss har internet bara en apptryckning på mobilen bort.
Och när vi slänger oss in på internet så möts vi av en massa information som hjärnan måste processa. Vi läser vad andra gör på sociala medier, vilket ALLTID påverkar oss och gör att vi måste lägga energi på att hantera känslor (och fundera över hur ofta du blir RIKTIGT glad när du varit t ex på Facebook). Vi möts av debatter och frågeställningar där vi också förväntas ta ställning. Vi möts av reklam som spelar på våra känslor. Och så vidare, och så vidare. Är detta verkligen lösningen när vi har tråkigt?
Vanligtvis brukar man ju prata om att vi har tappat förmågan att vara här och nu, vara närvarande här och nu. Och att ha tråkigt kanske också ska bli en del i den diskussionen. Och kanske har tristessen fått ett oförtjänt dåligt rykte? Jag vet inte. Vad tror du? Hur ofta känner du att du har tråkigt?
